Motsatsen.
Cyklade ner till jobbet. Denna gråa vardag. Den som jag tidigare hade idealiserat.
På vägen ner till tennisklubben kom dock allt som kan förpesta en tråkig måndag.
Först cyklar jag förbi en tant, hon tittar sig runt och slänger medvetet ett kvitto på trottoarkanten.
Sådant stör mig. En liten pappersbit, lägg den i fickan, släng den senare!!
Lite längre ner på cykelvägen svischar jag förbi en tuff fjortispojke som spottar hejvilt var 5:e sek, en stor loska flyger förbi min sko och är millimetern från att hamna på mina byxor.
Börjar bli smått irriterad över att min cykeltur går förbaskat dåligt. Närmar mig den gröna gubben vid övergångsstället. Sekunden innan jag ska trampa över slår det självklart över till rött. BAJS.
Försöker tänka tillbaka på den fina vardagen jag tidigare överöst med fina ord. Finner inte tillbaka till välbefinnandet. Nåja, bara en liten bit kvar. Åker ner i en tunnel, träffar på ett gäng högstadiebarn, coola som få. De sparkar till en stor sten, den susar fram rätt mot mitt hjul. Jag viker undan, tappar balansen men klarar mig precis från en megavurpa. Idioter tänker jag högt, men säger inget.
Är så sur att nästa människa jag stöter på borde passa sig, en förbannad tjej som skulle kunna köra över någon med flit. Kommer äntligen fram till jobbet, 3 minuter för tidigt. Attans.
Vadå världens bästa vardag?
Äsch.
På vägen ner till tennisklubben kom dock allt som kan förpesta en tråkig måndag.
Först cyklar jag förbi en tant, hon tittar sig runt och slänger medvetet ett kvitto på trottoarkanten.
Sådant stör mig. En liten pappersbit, lägg den i fickan, släng den senare!!
Lite längre ner på cykelvägen svischar jag förbi en tuff fjortispojke som spottar hejvilt var 5:e sek, en stor loska flyger förbi min sko och är millimetern från att hamna på mina byxor.
Börjar bli smått irriterad över att min cykeltur går förbaskat dåligt. Närmar mig den gröna gubben vid övergångsstället. Sekunden innan jag ska trampa över slår det självklart över till rött. BAJS.
Försöker tänka tillbaka på den fina vardagen jag tidigare överöst med fina ord. Finner inte tillbaka till välbefinnandet. Nåja, bara en liten bit kvar. Åker ner i en tunnel, träffar på ett gäng högstadiebarn, coola som få. De sparkar till en stor sten, den susar fram rätt mot mitt hjul. Jag viker undan, tappar balansen men klarar mig precis från en megavurpa. Idioter tänker jag högt, men säger inget.
Är så sur att nästa människa jag stöter på borde passa sig, en förbannad tjej som skulle kunna köra över någon med flit. Kommer äntligen fram till jobbet, 3 minuter för tidigt. Attans.
Vadå världens bästa vardag?
Äsch.
Kommentarer
Trackback
