En kärlekshistoria
För sisådär sju år sedan gick jag och Stephie i ettan på gymnasiet. Våren anlände och så även vårkänslorna, just denna vår bubblade mina vårkänslor extra mycket. Jag hade nämligen träffat någon speciell, jag hade träffat Stephie.
Det var kärlek vid första ögonkastet, vi hade lite gemensamma vänner och åkte på någon fest. Ungefär som det brukar gå till när man träffar en kärlek. Stephie var vacker, hade fina kläder och sa bara bra saker. Resten av gymnasiet gjorde vi allt ihop. Vi pluggade, åkte på semestrar, skrattade, drack oss alldeles för fulla, rökte, dansade, skolkade, träffade pojkar och grät.
Gymnasiet tog slut och Stephie försvann. Jag blev ledsen men hälsade på så ofta tillfället gavs. Vi fortsatte som vi alltid hade gjort om inte ännu intensivare. När vi inte träffades så ofta blev mycket som skulle hinnas med. Det blev ännu mera fest, pojkar och godis. Ett år efter gymnasiet flyttade jag långt bort, så långt att vi inte kunde hälsa på varandra. En gång ringde Stephie och grät och sade: kom hem!
Efter ett tag åkte jag hem men då var det Stephies tur att testa nya marker. Jag blev less och flyttade till Norrland. Även nu bodde vi långt ifrån varandra och sågs sällan. Däremot så var min telefonräkning ganska hög. Norrland var fint men lite för lugnt, jag ville söderut. Så för ett och halvt år sedan packade jag resväskan och skrev in mig på universitet i Linköping. Stephie kom och hälsade på och började i hemlighet smida planer om en flytt.
I augusti förra året stod hon plötsligt här, i min lägenhet. Hon hade många väskor och frågade om hon fick bo här tills hennes lägenhet blev ledig. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag grät. Vi var återförende efter fyra år isär. Under dessa fyra år har vi utvecklats på olika platser men konstigt nog åt exakt samma håll.
Idag bor vi i samma stadsdel, går på samma skola, tränar på samma gym och jag mår väldigt bra.
/Isabelle
Det var kärlek vid första ögonkastet, vi hade lite gemensamma vänner och åkte på någon fest. Ungefär som det brukar gå till när man träffar en kärlek. Stephie var vacker, hade fina kläder och sa bara bra saker. Resten av gymnasiet gjorde vi allt ihop. Vi pluggade, åkte på semestrar, skrattade, drack oss alldeles för fulla, rökte, dansade, skolkade, träffade pojkar och grät.
Gymnasiet tog slut och Stephie försvann. Jag blev ledsen men hälsade på så ofta tillfället gavs. Vi fortsatte som vi alltid hade gjort om inte ännu intensivare. När vi inte träffades så ofta blev mycket som skulle hinnas med. Det blev ännu mera fest, pojkar och godis. Ett år efter gymnasiet flyttade jag långt bort, så långt att vi inte kunde hälsa på varandra. En gång ringde Stephie och grät och sade: kom hem!
Efter ett tag åkte jag hem men då var det Stephies tur att testa nya marker. Jag blev less och flyttade till Norrland. Även nu bodde vi långt ifrån varandra och sågs sällan. Däremot så var min telefonräkning ganska hög. Norrland var fint men lite för lugnt, jag ville söderut. Så för ett och halvt år sedan packade jag resväskan och skrev in mig på universitet i Linköping. Stephie kom och hälsade på och började i hemlighet smida planer om en flytt.
I augusti förra året stod hon plötsligt här, i min lägenhet. Hon hade många väskor och frågade om hon fick bo här tills hennes lägenhet blev ledig. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag grät. Vi var återförende efter fyra år isär. Under dessa fyra år har vi utvecklats på olika platser men konstigt nog åt exakt samma håll.
Idag bor vi i samma stadsdel, går på samma skola, tränar på samma gym och jag mår väldigt bra.
/Isabelle
Kommentarer
Trackback
