"Ett bottenlöst schakt som aldrig kan fyllas"
"...De som bara har himlen ovanför sig förlorar sig i drömmar om det omöjliga, om det inte finns någon yttre kraft som begränsar dem" E. Durkheim
Ju mer jag läser, desto mer reflekterar jag om livet, människorna runtomkring och landet vi lever i. Det är väl det som är meningen med utbildningen, att vi ska få upp ögonen, se världen med kritiska ögon. Å andra sidan blir jag deprimerad av att se individerna ur den synvinkeln, för det betyder att jag även måste granska mig själv.
Jag är den som gråter när jag tittar på nyheterna, får ont i magen när jag ser en hemlös och är ett enkelt byte för dem som försöker värva andra till en hjälporganisation. Påstår inte att jag är godhjärtad, däremot är jag en människa som inte nått den "gyllene medelvägen". Jag konsumerar som få och finner aldrig känslan av tillfredsställelse när jag slösar mina pengar. Just därför försöker jag mätta mitt dåliga samvete genom denna sympati gentemot dem som har det sämre. Genom att känna att jag faktiskt bidrar och inte slukats upp av vårat individualiserade samhälle där solidariteten minskar för varje dag... ingenting verkar väcka oss ur denna bubbla.
"Tänk på barnen i Afrika" Den fungerar inte alls, vi kan tydligen inte relatera till dessa barn som bor tusentals mil bort. "Värna om miljön, tänk på växthuseffekten" Nehe, den verkar inte heller, vi kommer ändå inte att existera när det inträffar.
Så...har det verkligen gått så långt? Har våra behov och önskningar befriats från våra moraliska begränsningar? I sådana fall hade ju Durkheim rätt när han påstod att ett sekulariserat samhälle kan leda till ett anomiskt tillstånd, vilket innebär att det inte finns något som lägger band på människans gränslösa behov.
Oj vad jag försvinner iväg i mina tankar ibland. Excuse Moi. Kanske inte det mest givande att läsa:)
Nu ska jag till campus, tjingeling!
Ju mer jag läser, desto mer reflekterar jag om livet, människorna runtomkring och landet vi lever i. Det är väl det som är meningen med utbildningen, att vi ska få upp ögonen, se världen med kritiska ögon. Å andra sidan blir jag deprimerad av att se individerna ur den synvinkeln, för det betyder att jag även måste granska mig själv.
Jag är den som gråter när jag tittar på nyheterna, får ont i magen när jag ser en hemlös och är ett enkelt byte för dem som försöker värva andra till en hjälporganisation. Påstår inte att jag är godhjärtad, däremot är jag en människa som inte nått den "gyllene medelvägen". Jag konsumerar som få och finner aldrig känslan av tillfredsställelse när jag slösar mina pengar. Just därför försöker jag mätta mitt dåliga samvete genom denna sympati gentemot dem som har det sämre. Genom att känna att jag faktiskt bidrar och inte slukats upp av vårat individualiserade samhälle där solidariteten minskar för varje dag... ingenting verkar väcka oss ur denna bubbla.
"Tänk på barnen i Afrika" Den fungerar inte alls, vi kan tydligen inte relatera till dessa barn som bor tusentals mil bort. "Värna om miljön, tänk på växthuseffekten" Nehe, den verkar inte heller, vi kommer ändå inte att existera när det inträffar.
Så...har det verkligen gått så långt? Har våra behov och önskningar befriats från våra moraliska begränsningar? I sådana fall hade ju Durkheim rätt när han påstod att ett sekulariserat samhälle kan leda till ett anomiskt tillstånd, vilket innebär att det inte finns något som lägger band på människans gränslösa behov.
Oj vad jag försvinner iväg i mina tankar ibland. Excuse Moi. Kanske inte det mest givande att läsa:)
Nu ska jag till campus, tjingeling!
Kommentarer
Postat av: Niklas
Det tycks som att begären aldrig stillas, att vi konsumerar tills allt bryter samman. Inte bara varor, utan även sjukvård, kärlek, sex och medmänsklighet.
Det var väl värt att läsa om du frågar mig.
Trackback
